Innan jag började på ridgymnasiet så hade jag inte hoppat mycket alls, och alltid tyckt att det är lite läskigt, även om jag hoppade lite själv med mina medryttarhästar då och då. Det var små höjder och hästar som jag litade på till 100% som jag vågade hoppa. Våran hopplärare Sussie hjälpte mig att komma över min hopprädsla när jag började på gymnasiet, jag fick ha min favorithäst Virpa på hopplektionerna. Hon är verkligen världens underbaraste häst, går verkligen all in och hoppar ALLT. Även om jag var darrig och skraj, svimfärdig och svag där uppe på hennes rygg så hoppade hon och hjälpte mig att komma över den hemska känslan. Hoppning blev lycka, en frihet som jag inte känt förut. Jag längtade efter varje lektion eftersom jag visste att jag skulle få ha Virpa. Jag hoppade till och med henne med ett bettlöst träns!

Men sen fick vi inte använda ridskolans hästar mer på våra ridlektioner, eftersom dom behövdes på ridskolan. Vi var tvungna att använda våra gymnasiehästar. Till en början gick det bra, jag hoppade Madeira för det mesta, men har även hoppat Goldie och Leila. Men sen kom nerslaget, när jag ramlade av Madeira i samma situation två lektioner på raken. Hon tvärstanna precis innan hindret för att jag inte drev på ordentligt. Första gången jag ramlade av gjorde det inte så mycket för jag landade på fötterna, men andra gången ramlade jag ordentligt och tog emot mig med min vänsterhand. Det gjorde sjukt ont och rädslan kom tillbaka. Sen dess har jag undvikit hopplektionerna i skolan, tror inte att jag har varit med på en enda den här terminen.

Men jag kommer fortfarande ihåg den där känslan jag hade med Virpa. Jag VILL hoppa. Jag VILL komma över den här rädslan. Men varje gång jag tänker på att hoppa så mår jag illa. Vet inte riktigt var jag ska börja. Börja lågt med en snäll häst, ja visst, men hur börjar man mentalt?



Första gången jag hoppade en meter, med Madeira.



Jag och världens bästa Virpa efter en hopplektion förra våren.